Några kanske läste en del av min novell som jag la ut förut, den som handlade om Alice som blev Lucia mot sin vilja men valde att vara Lucia i alla fall. Mjo, den var till skolan men den var för lång.
Så igår började jag göra om den, helt (det andra finns kvar). Jag skrev 4 A4-sidor igår kväll, tog bort ett A4 idag och sedan skrev jag till slutet.
4 A4-sidor blev det då. Och detta är den helt nya versionen.

Kommentera mer än gärna. Berätta vad ni tycker, vad ni känner. Säg alla fel ni hittar, men berätta även om det är bra. :D
Det är mitt första utkast så blir glad för all konstruktiv kritik.
Vill också säga att jag inte alls är nöjd med slutet.

~~~

Mamma ler som om det precis blivit fred på jorden på morgonen när jag kommer in i köket.

”God morgon, älskling” säger hon muntert och vänder sig mot diskbänken igen där en gul deghög ligger och lyser. ”Jag bakar lussebullar, det är ju Lucia på fredag!”

”Äh, prata inte om Lucia” suckar jag och börjar göra en dubbelmacka att äta på väg till skolan.

”Men gumman, jag tycker att det är jätteroligt att du ska vara Lucia” säger mamma och knådar degen. ”Jag ville alltid vara det när jag var ung, det är ju som en bekräftelse på att man är vacker och omtyckt.”

”Jag bryr mig inte om någon bekräftelse, och jag är verkligen inte omtyckt.”

”Var lite glad i stället, dessutom har jag en överraskning åt dig ikväll!”

”Vadå?”

”Men det kan jag ju inte säga, det är ju en överraskning” ler mamma och blinkar till mig.

”Jag gillar inte överraskningar” muttrar jag, tar mina mackor och går ut i hallen.

 

De där mackorna äter jag aldrig. Jag klarar inte av att äta på morgonen, speciellt inte när jag går förbi uteliggarna som sitter längs väggarna i tunneln under motorvägen. De ser på mig med hungriga blickar och då kan jag bara inte låta bli att dela ut mackan. Men än sen, jag är ju ändå inte hungrig.

I skolans korridorer hör jag mitt namn viskas och känner blickarna i ryggen. Det är obehagligt, det är aldrig någon som har riktigt noterat att jag finns och nu finns jag mer än någonsin. Jag ser Hannah vinka frenetiskt till mig vid mitt skåp.

 ”Hej Alice, jag trodde att du skulle skolka idag” säger Hannah när jag kommer fram till henne.

”Nä, har bestämt mig för att bli utskrattad och förödmjukad” säger jag ironiskt.

”Äh, skärp dig” skrattar hon. ”Du kommer bli världens finaste Lucia, lovar. Och vet du vad?”

”Nej jag vet inte.”

”Adam stirrade jättelänge på dig när du gick förbi, han är typ så totalt jättekär i dig!”

”Men snälla Hannah, det är han inte. Och det kan jag bevi…”

”Hej Alice.”

Jag stelnar till. Adams röst stannar kvar som ett eko i mitt huvud och jag vänder mig sakta om och ser in i hans mörkblåa ögon.

”Ehm, hej.”

”Vi ses på Luciaträningen, Alice” viskar Hannah och hon smiter iväg.

Adam ler och ser mig i ögonen på ett obehagligt sätt, som om han ser in i mig och letar igenom mina allra hemligaste hemligheter. Jag sänker blicken.

”Alice, se på mig igen. Du har så sjukt vackra ögon, du skulle inte kunna ge dem till mig tror du?”

Jag skrattar till åt hans försök att smickra mig.

”Haha nej, ursäkta kan du akta på dig? Mitt skåp är där.”

Adam står still och ler fånigt.

”Jag är allvarlig.”

”Jag med? Jag måste till lektionen.”

”Alice, jag vet att du skolkar ofta. Du kan väl umgås med mig i en timme?”

”Adam, skärp dig och gå och stöt på någon som bryr sig” fräser jag och går runt honom och bortåt i korridoren.

 

När jag kliver in genom ytterdörren hemma hör jag en massa uppspelta röster i köket.

”Hon är här nu” hör jag mamma och sedan kommer hon ut i hallen. ”Hej älskling, redo för överraskningen? Det har faktiskt blivit två stycken…”

Innan jag hinner svara kommer en lång gestalt med mörkbrunt, rufsigt hår och mörkblåa ögon ut från köket. Jag sväljer och försöker ändra ansiktsuttryck från ”HERREGUD!” till ”Jag är cool”.

”Alice, du känner väl Adam från skolan?” ler mamma och föser ihop oss. ”Jag pratade med Marie, du vet min gamla arbetskamrat. Och då visade det sig att hennes son går på samma skola som du och…”

Jag slutar lyssna och tittar på Adam som står och ler stolt i min hall.

”Vad fan gör du här?” frågar jag.

Han öppnar munnen för att svara men då är mamma klar med sin förklaring och är i full gång med överraskning nummer två. Jag suckar.

”Ta-da!”

”Oj gud, vilken vacker klänning!” utbrister Marie och slår handen för munnen.

”Jag vet. Alice, den är till dig.”

Hon ser nöjd ut och jag förlorar talförmågan. Klänningen är marinblå med trekvartslånga ärmar och den räcker ner till golvet. Urringningen är fyrkantig och prydd med vit spets precis som slutet på ärmarna. Klänningen glittrar av små ädelstenar.

”Men mamma” flämtar jag. ”När hade du tänkt att jag skulle använda den?”

”Jag fick höra av Marie att det skulle vara julfest i skolan, och då kom vi på den geniala idén att du går med Adam och bär den här!”

Hon ser så lycklig och nöjd ut, tänk att jag bara kan krossa allting med några ord. Men jag får inte ur mig någonting.

 

Det är torsdag. Dagen innan dagen då jag ska vara vitklädd med ljus i håret och stå framför hela skolans elever och sjunga fel och göra bort mig. Jag längtar.

Mitt under mattelektionen blir jag fruktansvärt kissnödig och lämnar snabbt klassrummet.

”Alice, hallå! Vänta lite!” ropar han efter mig.

Jag ignorerar honom och skyndar in på första bästa toalett och låser om mig.

”Alice, jag måste snacka med dig. Hallå?”

”Men lämna mig ifred!”

”Vad gör du? Varför springer du ut från lektionen sådär?”

”Var det det du ville fråga mig? Vad tror du att man gör på toaletten dumhuvud?”

”Nej jag vet inte. Eller alltså jag vet vad man gör, men jag vill berätta något.”

Jag suckar högljutt och spolar. Funderar i en millisekund om jag ska öppna eller vänta tills han går, fast det kanske vore lite knäppt att komma tillbaka till mattelektionen när den har tagit slut. Jag antar att Adam inte är den som ger upp i första taget.

”Släpp in mig, Alice.”

”Men… okej.”

Jag låser upp och backar så långt jag kan. Adam ser lite besvärad ut men han går in på den lilla toaletten och låser bakom sig. Jag kastar en blick mot spegeln och ser hans rufsiga hår och hans ansikte i profil, han ser på mig.

”Alice” suckar han och tittar ner i golvet, plötsligt väldigt blyg. ”Du är den vackraste flickan jag sett, bara jag ser dig på håll så måste jag kämpa för att inte falla ihop i en liten hög. Att stå här framför dig är som att dö och återuppstå igen, jag skulle verkligen dö för dig Alice. Dina ögon är så jävla mystiska, och jag vill veta vad du gömmer.”

Jag blir stum av hans kärleksförklaring. Hans ögon söker mina och jag får en plötslig impuls att bara rycka ut dem och ge dem till honom.

”Alice, förlåt om jag bara hoppar på dig med värsta kärleksförklaringen. Men allt är sant.”

Han för sin hand till min kind och smeker den lätt. Handen glider ner mot min hals och han tar ett lätt, men fast, grepp om min nacke. Hans ögon växlar mellan att se mig i ögonen och att se på min mun. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, ska jag bara låta honom?

Jag känner hans andra hand ta tag runt nacken och sedan känner jag hans kalla, mjuka läppar mot mina. Han blundar. Han njuter. Han tror att han har fått mig på fall och att jag är hans nu. Men han har fel.

Utan att jag vill det puttar jag bort honom och med väldig kraft dunsar han in i dörren.

”Alice, vafan…” stönar han och tar sig om magen. ”Förlåt!”

”Vad fan tror du om mig? Att jag bara ska falla i dina armar och låta dig kyssa mig? Att jag ska låta dig smeka mig och röra vid mig bara för att du säger att du älskar mig?”

Han ser vettskrämd ut. Jag är vettskrämd. Jag känner hur ilskan sprider sig genom hela kroppen ut i varje liten blodådra och jag spänner mig. Jag spänner mig så att det gör ont och jag skulle kunna slå sönder någonting. Jag ser hur min alldeles egna knytnäve flyger mot spegeln och glaset krossas och bara några sekunder senare har glaset fallit mot golvet i tusentals bitar. Min hand dunkar. Men det gör inte ont, jag bara känner blodet rinna längs armen.

”Alice! Vad fan håller du på med?! Du kan ju inte bara ha sönder spegeln sådär, är du galen?”

Utan att vända sig om försöker han få upp låset och jag ser paniken i hans ögon. Han vill härifrån.

”Tycker du att mina ögon är vackra?” frågar jag hetsigt.

Adam gör ett försök till att nicka, jag känner för att skratta åt honom.

”Hörde du inte? Tycker du att mina ögon är vackra?!” frågar jag igen, högre.

”J-ja, ja Alice dina ögon är vackra!”

”Då ska du få dem!”

Mina händer. Mina fingrar. Mina naglar. Jag känner dem i ögonen. De gräver. De gräver sönder mig inifrån och ut och någonting varmt rinner ner för mina kinder. Jag skriker. Adam skriker. Det skär i mina öron och jag kastar det jag har i händerna på honom och just då. Då får han upp dörren och ramlar ut.

Jag ser ingenting längre, hör bara allas skrik utanför toaletten och den varma sörjan rinna ner för kinderna för att sedan droppa ner på min T-shit. Ilskan rinner av mig, ner på golvet och in under kakelplattorna. Jag faller, känner det kalla golvet mot min hud och jag hör hur människor skriker efter hjälp och ambulans och undrar hur i helvete detta kunde hända Alice, vår Lucia.

 

Det är mörkt. Jag vågar inte öppna ögonen, har jag ens några? Är jag död nu? Dog jag när jag… vad gjorde jag egentligen?

Plötsligt hör jag några viskande röster, en av dem tillhör definitivt mamma. Det tystnar igen och jag hur någon går bort ifrån mig. Ska jag våga kika? Tänk om det inte funkar?

Det är suddigt. Men jag ser. Jag ser en stor, stark lampa som bländar mig och vita figurer som går omkring framför mig. Jag ligger på rygg och har något vitt täcke på mig.

”Hon vaknar!” hör jag en ljus kvinnoröst bredvid mig.

Någon, eller några, springer mot mig. En person ser jag speciellt eftersom att hon har samma mörka hårfärg som jag och inga vita kläder.

”Älskling? Alice! Alice vännen, hur är det? Åh, jag har varit så orolig!”

Jag börjar se klart och tittar på mammas söndergråtna ansikte. Hon som alltid är så glad, hon som alltid ler mot mig. Vad har hon gjort för att förtjäna att se ut sådär?

”Jag…” börjar jag men kan inte riktigt få ur mig någonting.

”Jag tror att Alice behöver vila” säger kvinnan bredvid mig.

”Mamma…” mumlar jag och lägger min hand på hennes. ”Vad hände?”

”Jag vet inte älskling, men viktigast är att du mår bra.”

”Jag var elak mot Adam, mamma” fortsätter jag. ”Var är han? Mår han bra?”

”Adam? Jo, han mår bra. Han var nog bara väldigt skärrad vännen. Seså, försök vila nu.”

Hon ställer sig upp och ler lite, sedan vänder hon och går när jag behöver henne som mest.

 

Redan på kvällen fick jag komma hem från sjukhuset. De ansåg att det inte var någonting fel på mig medan jag tycker att det av allra högsta grad är någonting fel på mig. Jag menar, vem ställer sig och slår sönder speglar bara för att en kille kysser en? Eller klöser ut sina egna ögon bara för att han tycker att de är vackra?

Det skummaste är att ingen verkar veta vad som hänt, dessutom kan jag se, klart och tydligt.

Det regnar ute, och det är fredagen den trettonde.

Jag slänger en blick på klänningen mamma gav mig som ligger på en gammal ekstol. Den ligger stilla och det isar till i mig och jag går beslutsamt fram till klänningen och tar tag i den.

Jag smiter ut bakvägen och springer över det våta gräset i trädgården utan varken skor och strumpor. Med klänningen i ett fast grepp klättrar jag över häcken över till grannen och springer ut på gatan den vägen.

Borta vid tunneln under motorvägen sitter uteliggarna som vanligt tysta och hungriga. Jag ställer mig i mitten och de tittar nyfiket på mig och det jag håller i handen.

”Jag slet ut mina ögon igår” börjar jag sakta och de sitter tysta och lyssnar. ”Och jag vet inte hur, men idag är de tillbaka. Det måste vara ett mirakel och jag är så tacksam för att jag kan se. Därför vill jag ge den här klänningen till er. Jag vet inte vad ni ska göra med den, men den är säkert värd jättemycket.”

Varsamt lägger jag ner klänningen på asfalten, tittar på de förvånade männen och sedan springer jag hem igen.

 

”Alice, du är den vackraste Lucian som den här skolan någonsin har haft!” utbrister Hannah när hon knutit klart det röda bandet runt min smala midja.

”Tack, antar jag” säger jag och tittar ner i golvet. ”Jag måste på toa, kommer snart.”

Hannah nickar glatt och försöker knyta sitt egna band samtidigt som jag går iväg mot toaletterna. Korridoren är tom och tyst, inte ens mina steg hörs.

På toaletten jag var på igår är spegeln hel och det ser precis ut som det alltid har gjort. Ska jag bli lättad eller rädd? Långsamt smyger jag in och sätter mig på huk på golvet. Där finns inga spår av varken blod eller glasbitar.

”Alice?”

Jag rycker till och ställer mig upp.

”Adam?”

Han ställer sig i dörröppningen och ser på mig.

”Jag vet inte vad som hände igår…” börjar jag förklara, men hur förklarar man en sån grej?

”Du tror att ingen minns vad som hände, eller hur? Men jag vet vad som hände, och alla ska få veta hur patetisk du är.”

”Ursäkta vad säger du?” säger jag förvånat och börjar tränga mig förbi honom. ”Akta dig, jag är Lucia.”

 

Jag vet att Adam är populär och att de flesta tjejerna på skolan skulle vilja vara den som sitter i hans knä, så att se honom sitta i publiken och hånle mot mig gör mig smått nervös.

Föreställningen börjar bra och jag gör inga fel. Jag står bara där, rätt upp och ner.

Allas blickar är på mig och jag börjar oroa mig för att jag ser konstig ut. Plötsligt börjar Adam viska till William som sitter bredvid honom, som skrattar och tittar på mig och sedan viskar vidare till Fredrik. Adam lutar sig tillbaka och ser fruktansvärt nöjd ut.

Fredrik hoppar upp från sin plats och ställer sig på sin stol. Han pekar på mig.

”Visste ni att Alice inte ens vågar kyssa någon?” skriker han och några börjar fnissa. ”Adam gav henne värsta chansen igår, men i stället puttar hon bort honom, jag menar, vem bangar på Adam?”

Några tjejer bakom mig viskar och skrattar. Mina ben börjar skaka, jag visste att det här var en dum idé.

”Alice, vad är det med dig? Är det något fel på Adam eller?”

Han hoppar ner och går fram mot mig med långa steg. När han kommer fram till mig går han sakta upp mot mig på trappan som jag står på. Jag försöker koncentrera mig på klockan på andra sidan rummet och undrar varför ingen säger åt honom att sätta sig igen.

”Eller vågar du inte? Är du feg?”

Han tar tag i mitt långa, mörkbruna hår och drar lite.

”Nej, släpp mig” viskar jag och jag hör hur min egen röst tynar bort.

”Är du ju?” viskar han tillbaka. ”Din lilla äckliga oskuld.”

Någonting tänds inom mig och jag puttar ner honom för trappan. Då ställer sig hela lokalen upp och börjar gå mot mig. Adam är framme hos mig först och han slår mig så att jag ramlar ihop på trappan. Jag för min hand till kinden och det svider.

”Varför lägger du dig ner, Alice?” frågar Adam, och ler hånfullt.

Jag försöker svara men ser bara elden i hans ögon. Det speglar sig, och innan jag hunnit svara så backar alla bort från mig.

”Hon brinner ju!” skriker någon.

”Det är från ljusen i Luciakronan!” skriker en annan.

Jag ställer mig upp, ser ljuset runt mig men jag känner ingenting.

”Äh, rätt åt henne” säger Fredrik. ”Låt henne brinna.”

Fredrik har helt och hållet tappat förståndet, mina armar bränner lite men jag ler och ställer mig upp när jag inser att jag inte tar skada av elden. Lågorna sprider sig ut över trappan och tittar ut över alla elever som inte vet om de ska skratta eller gråta. När Fredrik, den dummaste människan jag mött, förstår att jag inte kommer att förgöras av elden börjar han gräva i sin ficka.

Fram tar han en skinande ny fickkniv.

”Fredrik, du är ju fan helt jävla dum i huvudet!” skriker Hannah och slänger sitt tärnljus på honom.

”Men vafan Hannah skärp dig, lägg dig inte i!” skriker Fredrik tillbaka, med blicken på mig.

”Vad hade du tänkt göra?” frågar jag osäkert och backar uppåt på trappan.

Han svarar inte. Han vet antagligen inte vad han tänker göra, utan fortsätter bara gå mot mig med kniven uppe.

”Sluta, Fredrik!” tjuter Hannah, men han ignorerar henne.

Jag stelnar till. Allting går i slowmotion när Fredrik kastar sig mot mig och kniven träffar min strupe. Någonting skär in i mig och mitt sista skrik tynar bort i alla andras röster som väsnas och sedan blir allting tyst. Så förbannat tyst.

Någonting kallt, som vatten, sköljer över mig.

Är allt slut nu?