Några kanske läste en del av min novell som jag la ut förut, den som handlade om Alice som blev Lucia mot sin vilja men valde att vara Lucia i alla fall. Mjo, den var till skolan men den var för lång.
Så igår började jag göra om den, helt (det andra finns kvar). Jag skrev 4 A4-sidor igår kväll, tog bort ett A4 idag och sedan skrev jag till slutet.
4 A4-sidor blev det då. Och detta är den helt nya versionen.

Kommentera mer än gärna. Berätta vad ni tycker, vad ni känner. Säg alla fel ni hittar, men berätta även om det är bra. :D
Det är mitt första utkast så blir glad för all konstruktiv kritik.
Vill också säga att jag inte alls är nöjd med slutet.

~~~

Mamma ler som om det precis blivit fred på jorden på morgonen när jag kommer in i köket.

”God morgon, älskling” säger hon muntert och vänder sig mot diskbänken igen där en gul deghög ligger och lyser. ”Jag bakar lussebullar, det är ju Lucia på fredag!”

”Äh, prata inte om Lucia” suckar jag och börjar göra en dubbelmacka att äta på väg till skolan.

”Men gumman, jag tycker att det är jätteroligt att du ska vara Lucia” säger mamma och knådar degen. ”Jag ville alltid vara det när jag var ung, det är ju som en bekräftelse på att man är vacker och omtyckt.”

”Jag bryr mig inte om någon bekräftelse, och jag är verkligen inte omtyckt.”

”Var lite glad i stället, dessutom har jag en överraskning åt dig ikväll!”

”Vadå?”

”Men det kan jag ju inte säga, det är ju en överraskning” ler mamma och blinkar till mig.

”Jag gillar inte överraskningar” muttrar jag, tar mina mackor och går ut i hallen.

 

De där mackorna äter jag aldrig. Jag klarar inte av att äta på morgonen, speciellt inte när jag går förbi uteliggarna som sitter längs väggarna i tunneln under motorvägen. De ser på mig med hungriga blickar och då kan jag bara inte låta bli att dela ut mackan. Men än sen, jag är ju ändå inte hungrig.

I skolans korridorer hör jag mitt namn viskas och känner blickarna i ryggen. Det är obehagligt, det är aldrig någon som har riktigt noterat att jag finns och nu finns jag mer än någonsin. Jag ser Hannah vinka frenetiskt till mig vid mitt skåp.

 ”Hej Alice, jag trodde att du skulle skolka idag” säger Hannah när jag kommer fram till henne.

”Nä, har bestämt mig för att bli utskrattad och förödmjukad” säger jag ironiskt.

”Äh, skärp dig” skrattar hon. ”Du kommer bli världens finaste Lucia, lovar. Och vet du vad?”

”Nej jag vet inte.”

”Adam stirrade jättelänge på dig när du gick förbi, han är typ så totalt jättekär i dig!”

”Men snälla Hannah, det är han inte. Och det kan jag bevi…”

”Hej Alice.”

Jag stelnar till. Adams röst stannar kvar som ett eko i mitt huvud och jag vänder mig sakta om och ser in i hans mörkblåa ögon.

”Ehm, hej.”

”Vi ses på Luciaträningen, Alice” viskar Hannah och hon smiter iväg.

Adam ler och ser mig i ögonen på ett obehagligt sätt, som om han ser in i mig och letar igenom mina allra hemligaste hemligheter. Jag sänker blicken.

”Alice, se på mig igen. Du har så sjukt vackra ögon, du skulle inte kunna ge dem till mig tror du?”

Jag skrattar till åt hans försök att smickra mig.

”Haha nej, ursäkta kan du akta på dig? Mitt skåp är där.”

Adam står still och ler fånigt.

”Jag är allvarlig.”

”Jag med? Jag måste till lektionen.”

”Alice, jag vet att du skolkar ofta. Du kan väl umgås med mig i en timme?”

”Adam, skärp dig och gå och stöt på någon som bryr sig” fräser jag och går runt honom och bortåt i korridoren.

 

När jag kliver in genom ytterdörren hemma hör jag en massa uppspelta röster i köket.

”Hon är här nu” hör jag mamma och sedan kommer hon ut i hallen. ”Hej älskling, redo för överraskningen? Det har faktiskt blivit två stycken…”

Innan jag hinner svara kommer en lång gestalt med mörkbrunt, rufsigt hår och mörkblåa ögon ut från köket. Jag sväljer och försöker ändra ansiktsuttryck från ”HERREGUD!” till ”Jag är cool”.

”Alice, du känner väl Adam från skolan?” ler mamma och föser ihop oss. ”Jag pratade med Marie, du vet min gamla arbetskamrat. Och då visade det sig att hennes son går på samma skola som du och…”

Jag slutar lyssna och tittar på Adam som står och ler stolt i min hall.

”Vad fan gör du här?” frågar jag.

Han öppnar munnen för att svara men då är mamma klar med sin förklaring och är i full gång med överraskning nummer två. Jag suckar.

”Ta-da!”

”Oj gud, vilken vacker klänning!” utbrister Marie och slår handen för munnen.

”Jag vet. Alice, den är till dig.”

Hon ser nöjd ut och jag förlorar talförmågan. Klänningen är marinblå med trekvartslånga ärmar och den räcker ner till golvet. Urringningen är fyrkantig och prydd med vit spets precis som slutet på ärmarna. Klänningen glittrar av små ädelstenar.

”Men mamma” flämtar jag. ”När hade du tänkt att jag skulle använda den?”

”Jag fick höra av Marie att det skulle vara julfest i skolan, och då kom vi på den geniala idén att du går med Adam och bär den här!”

Hon ser så lycklig och nöjd ut, tänk att jag bara kan krossa allting med några ord. Men jag får inte ur mig någonting.

 

Det är torsdag. Dagen innan dagen då jag ska vara vitklädd med ljus i håret och stå framför hela skolans elever och sjunga fel och göra bort mig. Jag längtar.

Mitt under mattelektionen blir jag fruktansvärt kissnödig och lämnar snabbt klassrummet.

”Alice, hallå! Vänta lite!” ropar han efter mig.

Jag ignorerar honom och skyndar in på första bästa toalett och låser om mig.

”Alice, jag måste snacka med dig. Hallå?”

”Men lämna mig ifred!”

”Vad gör du? Varför springer du ut från lektionen sådär?”

”Var det det du ville fråga mig? Vad tror du att man gör på toaletten dumhuvud?”

”Nej jag vet inte. Eller alltså jag vet vad man gör, men jag vill berätta något.”

Jag suckar högljutt och spolar. Funderar i en millisekund om jag ska öppna eller vänta tills han går, fast det kanske vore lite knäppt att komma tillbaka till mattelektionen när den har tagit slut. Jag antar att Adam inte är den som ger upp i första taget.

”Släpp in mig, Alice.”

”Men… okej.”

Jag låser upp och backar så långt jag kan. Adam ser lite besvärad ut men han går in på den lilla toaletten och låser bakom sig. Jag kastar en blick mot spegeln och ser hans rufsiga hår och hans ansikte i profil, han ser på mig.

”Alice” suckar han och tittar ner i golvet, plötsligt väldigt blyg. ”Du är den vackraste flickan jag sett, bara jag ser dig på håll så måste jag kämpa för att inte falla ihop i en liten hög. Att stå här framför dig är som att dö och återuppstå igen, jag skulle verkligen dö för dig Alice. Dina ögon är så jävla mystiska, och jag vill veta vad du gömmer.”

Jag blir stum av hans kärleksförklaring. Hans ögon söker mina och jag får en plötslig impuls att bara rycka ut dem och ge dem till honom.

”Alice, förlåt om jag bara hoppar på dig med värsta kärleksförklaringen. Men allt är sant.”

Han för sin hand till min kind och smeker den lätt. Handen glider ner mot min hals och han tar ett lätt, men fast, grepp om min nacke. Hans ögon växlar mellan att se mig i ögonen och att se på min mun. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, ska jag bara låta honom?

Jag känner hans andra hand ta tag runt nacken och sedan känner jag hans kalla, mjuka läppar mot mina. Han blundar. Han njuter. Han tror att han har fått mig på fall och att jag är hans nu. Men han har fel.

Utan att jag vill det puttar jag bort honom och med väldig kraft dunsar han in i dörren.

”Alice, vafan…” stönar han och tar sig om magen. ”Förlåt!”

”Vad fan tror du om mig? Att jag bara ska falla i dina armar och låta dig kyssa mig? Att jag ska låta dig smeka mig och röra vid mig bara för att du säger att du älskar mig?”

Han ser vettskrämd ut. Jag är vettskrämd. Jag känner hur ilskan sprider sig genom hela kroppen ut i varje liten blodådra och jag spänner mig. Jag spänner mig så att det gör ont och jag skulle kunna slå sönder någonting. Jag ser hur min alldeles egna knytnäve flyger mot spegeln och glaset krossas och bara några sekunder senare har glaset fallit mot golvet i tusentals bitar. Min hand dunkar. Men det gör inte ont, jag bara känner blodet rinna längs armen.

”Alice! Vad fan håller du på med?! Du kan ju inte bara ha sönder spegeln sådär, är du galen?”

Utan att vända sig om försöker han få upp låset och jag ser paniken i hans ögon. Han vill härifrån.

”Tycker du att mina ögon är vackra?” frågar jag hetsigt.

Adam gör ett försök till att nicka, jag känner för att skratta åt honom.

”Hörde du inte? Tycker du att mina ögon är vackra?!” frågar jag igen, högre.

”J-ja, ja Alice dina ögon är vackra!”

”Då ska du få dem!”

Mina händer. Mina fingrar. Mina naglar. Jag känner dem i ögonen. De gräver. De gräver sönder mig inifrån och ut och någonting varmt rinner ner för mina kinder. Jag skriker. Adam skriker. Det skär i mina öron och jag kastar det jag har i händerna på honom och just då. Då får han upp dörren och ramlar ut.

Jag ser ingenting längre, hör bara allas skrik utanför toaletten och den varma sörjan rinna ner för kinderna för att sedan droppa ner på min T-shit. Ilskan rinner av mig, ner på golvet och in under kakelplattorna. Jag faller, känner det kalla golvet mot min hud och jag hör hur människor skriker efter hjälp och ambulans och undrar hur i helvete detta kunde hända Alice, vår Lucia.

 

Det är mörkt. Jag vågar inte öppna ögonen, har jag ens några? Är jag död nu? Dog jag när jag… vad gjorde jag egentligen?

Plötsligt hör jag några viskande röster, en av dem tillhör definitivt mamma. Det tystnar igen och jag hur någon går bort ifrån mig. Ska jag våga kika? Tänk om det inte funkar?

Det är suddigt. Men jag ser. Jag ser en stor, stark lampa som bländar mig och vita figurer som går omkring framför mig. Jag ligger på rygg och har något vitt täcke på mig.

”Hon vaknar!” hör jag en ljus kvinnoröst bredvid mig.

Någon, eller några, springer mot mig. En person ser jag speciellt eftersom att hon har samma mörka hårfärg som jag och inga vita kläder.

”Älskling? Alice! Alice vännen, hur är det? Åh, jag har varit så orolig!”

Jag börjar se klart och tittar på mammas söndergråtna ansikte. Hon som alltid är så glad, hon som alltid ler mot mig. Vad har hon gjort för att förtjäna att se ut sådär?

”Jag…” börjar jag men kan inte riktigt få ur mig någonting.

”Jag tror att Alice behöver vila” säger kvinnan bredvid mig.

”Mamma…” mumlar jag och lägger min hand på hennes. ”Vad hände?”

”Jag vet inte älskling, men viktigast är att du mår bra.”

”Jag var elak mot Adam, mamma” fortsätter jag. ”Var är han? Mår han bra?”

”Adam? Jo, han mår bra. Han var nog bara väldigt skärrad vännen. Seså, försök vila nu.”

Hon ställer sig upp och ler lite, sedan vänder hon och går när jag behöver henne som mest.

 

Redan på kvällen fick jag komma hem från sjukhuset. De ansåg att det inte var någonting fel på mig medan jag tycker att det av allra högsta grad är någonting fel på mig. Jag menar, vem ställer sig och slår sönder speglar bara för att en kille kysser en? Eller klöser ut sina egna ögon bara för att han tycker att de är vackra?

Det skummaste är att ingen verkar veta vad som hänt, dessutom kan jag se, klart och tydligt.

Det regnar ute, och det är fredagen den trettonde.

Jag slänger en blick på klänningen mamma gav mig som ligger på en gammal ekstol. Den ligger stilla och det isar till i mig och jag går beslutsamt fram till klänningen och tar tag i den.

Jag smiter ut bakvägen och springer över det våta gräset i trädgården utan varken skor och strumpor. Med klänningen i ett fast grepp klättrar jag över häcken över till grannen och springer ut på gatan den vägen.

Borta vid tunneln under motorvägen sitter uteliggarna som vanligt tysta och hungriga. Jag ställer mig i mitten och de tittar nyfiket på mig och det jag håller i handen.

”Jag slet ut mina ögon igår” börjar jag sakta och de sitter tysta och lyssnar. ”Och jag vet inte hur, men idag är de tillbaka. Det måste vara ett mirakel och jag är så tacksam för att jag kan se. Därför vill jag ge den här klänningen till er. Jag vet inte vad ni ska göra med den, men den är säkert värd jättemycket.”

Varsamt lägger jag ner klänningen på asfalten, tittar på de förvånade männen och sedan springer jag hem igen.

 

”Alice, du är den vackraste Lucian som den här skolan någonsin har haft!” utbrister Hannah när hon knutit klart det röda bandet runt min smala midja.

”Tack, antar jag” säger jag och tittar ner i golvet. ”Jag måste på toa, kommer snart.”

Hannah nickar glatt och försöker knyta sitt egna band samtidigt som jag går iväg mot toaletterna. Korridoren är tom och tyst, inte ens mina steg hörs.

På toaletten jag var på igår är spegeln hel och det ser precis ut som det alltid har gjort. Ska jag bli lättad eller rädd? Långsamt smyger jag in och sätter mig på huk på golvet. Där finns inga spår av varken blod eller glasbitar.

”Alice?”

Jag rycker till och ställer mig upp.

”Adam?”

Han ställer sig i dörröppningen och ser på mig.

”Jag vet inte vad som hände igår…” börjar jag förklara, men hur förklarar man en sån grej?

”Du tror att ingen minns vad som hände, eller hur? Men jag vet vad som hände, och alla ska få veta hur patetisk du är.”

”Ursäkta vad säger du?” säger jag förvånat och börjar tränga mig förbi honom. ”Akta dig, jag är Lucia.”

 

Jag vet att Adam är populär och att de flesta tjejerna på skolan skulle vilja vara den som sitter i hans knä, så att se honom sitta i publiken och hånle mot mig gör mig smått nervös.

Föreställningen börjar bra och jag gör inga fel. Jag står bara där, rätt upp och ner.

Allas blickar är på mig och jag börjar oroa mig för att jag ser konstig ut. Plötsligt börjar Adam viska till William som sitter bredvid honom, som skrattar och tittar på mig och sedan viskar vidare till Fredrik. Adam lutar sig tillbaka och ser fruktansvärt nöjd ut.

Fredrik hoppar upp från sin plats och ställer sig på sin stol. Han pekar på mig.

”Visste ni att Alice inte ens vågar kyssa någon?” skriker han och några börjar fnissa. ”Adam gav henne värsta chansen igår, men i stället puttar hon bort honom, jag menar, vem bangar på Adam?”

Några tjejer bakom mig viskar och skrattar. Mina ben börjar skaka, jag visste att det här var en dum idé.

”Alice, vad är det med dig? Är det något fel på Adam eller?”

Han hoppar ner och går fram mot mig med långa steg. När han kommer fram till mig går han sakta upp mot mig på trappan som jag står på. Jag försöker koncentrera mig på klockan på andra sidan rummet och undrar varför ingen säger åt honom att sätta sig igen.

”Eller vågar du inte? Är du feg?”

Han tar tag i mitt långa, mörkbruna hår och drar lite.

”Nej, släpp mig” viskar jag och jag hör hur min egen röst tynar bort.

”Är du ju?” viskar han tillbaka. ”Din lilla äckliga oskuld.”

Någonting tänds inom mig och jag puttar ner honom för trappan. Då ställer sig hela lokalen upp och börjar gå mot mig. Adam är framme hos mig först och han slår mig så att jag ramlar ihop på trappan. Jag för min hand till kinden och det svider.

”Varför lägger du dig ner, Alice?” frågar Adam, och ler hånfullt.

Jag försöker svara men ser bara elden i hans ögon. Det speglar sig, och innan jag hunnit svara så backar alla bort från mig.

”Hon brinner ju!” skriker någon.

”Det är från ljusen i Luciakronan!” skriker en annan.

Jag ställer mig upp, ser ljuset runt mig men jag känner ingenting.

”Äh, rätt åt henne” säger Fredrik. ”Låt henne brinna.”

Fredrik har helt och hållet tappat förståndet, mina armar bränner lite men jag ler och ställer mig upp när jag inser att jag inte tar skada av elden. Lågorna sprider sig ut över trappan och tittar ut över alla elever som inte vet om de ska skratta eller gråta. När Fredrik, den dummaste människan jag mött, förstår att jag inte kommer att förgöras av elden börjar han gräva i sin ficka.

Fram tar han en skinande ny fickkniv.

”Fredrik, du är ju fan helt jävla dum i huvudet!” skriker Hannah och slänger sitt tärnljus på honom.

”Men vafan Hannah skärp dig, lägg dig inte i!” skriker Fredrik tillbaka, med blicken på mig.

”Vad hade du tänkt göra?” frågar jag osäkert och backar uppåt på trappan.

Han svarar inte. Han vet antagligen inte vad han tänker göra, utan fortsätter bara gå mot mig med kniven uppe.

”Sluta, Fredrik!” tjuter Hannah, men han ignorerar henne.

Jag stelnar till. Allting går i slowmotion när Fredrik kastar sig mot mig och kniven träffar min strupe. Någonting skär in i mig och mitt sista skrik tynar bort i alla andras röster som väsnas och sedan blir allting tyst. Så förbannat tyst.

Någonting kallt, som vatten, sköljer över mig.

Är allt slut nu?

Hejhej. Direkt efter att jag la upp första delen av novellen jag skriver så började jag ändra den. Har svårt för att skriva i dåtid och därför ändrade jag allting till nutid och la till och tog bort onödiga saker. Läs gärna igenom. :D

KOMMENTERA GÄRNA OCH GE HUR MYCKET KRITIK NI VILL.
Helst konstruktiv då.

Den handlar om Alice och om hur hon blir Lucia. Alla som vet historien om Lucia kommer känna igen sig lite, för det finns många likheter. Scary. Annars kan ni ju alltid googla på det. c:

~~~

Det Det regnar. Precis som det har gjort alla andra morgnar som jag har dragit upp rullgardinen och tittat upp på himlen. Det vräker ner, som om någon har lyft upp Stilla havet och sedan släppt det över oss. Precis så är det.
Jag suckar och drar ner rullgardinen igen. Den borde inte få öppnas mer, jag orkar inte se regnet ännu en rutten morgon. Brukar det inte snöa vackert i december?
Det är en helt vanlig onsdag och allting är precis som vanligt. Mitt långa, mörkbruna hår som räcker en bit under bröstkorgen är fettigt och tovigt så jag släpar mig in i badrummet. Stora, mörka ögon ser tillbaka på mig under håret som lagt sig över halva ansiktet. Mörka ringar har jag under ögonen. Det verkligen skiner om mig, trött och eländig.
Jag hoppar in i duschen och tvålar in hela kroppen säkert tretton gånger. Precis som jag gör varje dag. När jag kommer ut ur duschen torkar jag mig sakta och noggrant och struntar i att borsta håret som kanske är ännu rufsigare nu än innan.
”Alice!” hör jag mammas röst ropa från nedervåningen. ”Jag går nu, det finns gröt på spisen. Ät det, snälla, det är bra för dig! Du måste…”
”Jaja, mamma! Du behöver inte tjata!” ropar jag tillbaka.
”Puss!”
Samma gamla vanliga konversation tar slut och jag hör dörren slå igen. Åter igen så ligger tystnaden som en mörk slöja över huset.
Allting är precis som vanligt. 

Jag bor ensam med min mamma i en stor villa på en liten gata som heter Vintergatan, finurligt värre eftersom att det inte har fallit en enda snöflinga på den här gatan på några år. Pappa dog när jag var liten, så jag minns inte speciellt mycket av honom. Men någonting jag minns från min barndom var att vår tomt var täckt av snö och vi byggde snögrottor och snögubbar. Det var tider det. Nu finns det bara regn och det blir inte många snögubbar av det.
Den stora, gamla skolbyggnaden tornar upp sig framför mig som ett slott. Jag vet att jag är sen utan att ens behöva titta på den gigantiska klockan som långsamt tickar på som varenda morgon. Men mina ben har bara en hastighet, tråkigt nog är hastigheten väldigt låg.
Kanske är det för att jag inte åt den där gröten. Eller ja, det är klart att det är. Men jag kunde bara inte. Varje morgon lägger jag ut min gröt i en matskål i trädgården på baksidan av vårt hus. Mamma säger att det är dumt och onödigt, att jag borde sluta bete mig som ett barn och äta upp det själv. Men jag vet att det finns andra som behöver gröten bättre, och nästa morgon är ju gröten borta. Så jag vet att jag har rätt. 

Innan jag ens har kommit innan för skolporten så kommer Hannah rusandes mot mig. Hennes långa blonda hår flyger åt alla håll och hennes leende är nära på att blända mig. Hon är min enda vän och totala motsats. Hon är så ljus, glad och social medan jag klassas som en mentalsjuk galning. På ett ungefär.
”Alice!” piper hon när hon kommit fram till mig, en aning andfådd. ”Jag tvingar dig att vara med i Luciatåget på fredag, alltså det kommer bli såååå fint!”
”Men jag har ju redan sagt nej” muttrar jag och går förbi henne mot mitt skåp.
”Men Alice, skärp dig. Du sjunger jättefint.”
”Hannah” säger jag och vänder mig mot henne. ”Det handlar inte om det, jag vill bara inte skämma ut mig inför hela skolan.”
”Det kommer du inte, jag lovar dig en plats längst bak. Lovar, snälla?”
Jag suckar och tittar upp i det höga stentaket.
”Snälla Alice, du kan väl i alla fall följa med på träningen? Du slipper ju matten.”
Hon tittar på mig med sina stora, ljusblåa ögon och blinkar lite. Sådär oemotståndligt söt som bara Hannah kan vara. Fast å andra sidan, det där om att slippa matten låter ju väldigt frestande…
”Okej då, men jag lovar inte att jag kommer stanna kvar tills på fredag.”

Jag känner hur mina ben näst intill ger upp under mig när vi har stått och sjungit i närmare en timme. Man har ju hört att luciaträningar är rätt långtråkiga eftersom att det mest innehåller sång och stå rakt på led utan att elda någon annans hår.
”Det är klart för idag!” säger musikläraren Birgitta hurtigt och ler lite snett mot oss. ”Ni är så himla duktiga flickor och de få pojkar som vågar komma hit. Ni är riktigt modiga tycker jag. Verkligen!”
Alla ser trötta ut förutom Hannah och tre till som helt överexalterade över detta evenemang. Fast jag vet ju sedan innan att Hannah är överlycklig över Lucia. Hon älskar uppmärksamhet och att stå i mitten, och i år så har det ryktats om att hon kommer att bli Lucia.
Jag börjar gå mot utgången för att komma därifrån så fort som möjligt. Jag slapp matten men inte var det speciellt mycket roligare. Hannah ler mot mig och tar sin svarta lackväska och börjar gå mot mig.
”Nej, vänta, jag glömde berätta vem som blir årets Lucia!” säger Birgitta hastigt och börjar bläddra bland en massa papper på pianot. ”Jag har det här någonstans…”
Alla tjejer rusar fram till henne med förväntan i ögonen medan killarna lunkar iväg bortåt i korridoren. Jag står kvar i dörröppningen och väntar på Hannah som står längst fram med det största leendet.
”Vi har fått in väldigt mycket röster i år” börjar Birgitta sakta. ”Jag tror faktiskt att vi har slagit rekord.”
”Men kom till saken, vi har inte hela rasten på oss” säger Irma irriterat, en lång tjej med kort, mörkblont hår.
”Jo, årets Lucia är…” Birgitta ser in i allas ögon för att skapa något slags spännande moment. Jag gäspar. ”Alice! Grattis Alice!”
Jag rycker till av att höra mitt namn och alla börjar leta efter mig med blickarna.
”Alice?” frågar Birgitta och tittar ut över havet av besvikna tjejer som inte har blivit Lucia i år heller. ”Var är hon? Gick hon?”
”Nej, där är hon!”
Någon pekar på mig och jag tvingar mina ben att gå, men de har frusit fast. Mitt ansikte blir varmt när allas blickar riktas mot mig.
”Men jag tänker inte vara någon jävla Lucia” snäser jag fort, nästan så att man inte förstod någonting. ”Jag vill inte ens vara med i tåget!”
Hannah ser besviket på mig som om det är mitt fel att hon inte blivit vald. Som om jag hade ryckt hennes lilla förhoppningsbubbla ur händerna på henne, poff sa det bara.
”Hannah vill vara Lucia, hon har ju långt, blont hår. Precis som det ska vara!” fortsätter jag och pekar på Hannah som tittar ner i golvet. ”Hon har tjatat om det i flera veckor, jag vill inte ens vara här.”
Och med de orden vänder jag på klacken och lämnar musiksalen.

”Alice, lyssna. Jag är inte arg. Bara lite besviken, du vet, jag ville verkligen. Men nu är det du, fattar du? Det är ju också bra, för vi är ju kompisar, och…”

”Hannah” suckar jag och petar på de gula potatisarna som är mer av en grön, otrevlig nyans. ”Jag tänker inte vara Lucia, det är ju du som ska vara det. Ingen diskussion.”

”Men kom igen, sluta vara så mesig!” tjatar hon och rycker lite i min tröjärm.

Jag tittar surt på henne.

”Asså nej, låt det vara.”

Hon ser snopen ut och försöker i stället fånga ärtor med sin gaffel. Då kommer en kille från Ekonomitrean och sätter sig vid vårt bord. En bit bort står hans bihang, så jag förstår att han kommer driva med mig.

”Grattis Alice, du är ju fan Lucia. Det är ju coolt, ditt namn låter ju nästan som Lucia!”

Han flinar och tittar på sina kompisar för respons.

”Tack, men jag tänker inte vara det” säger jag tvärt och börjar samla ihop resterna från min lunch i ena kanten på tallriken.

”Inte? Vem blir inte bättre än du att stå där framme och sjunga fåniga sånger?” säger han och söker återigen likadana flin hos sina fega kompisar.

”Men lägg ner Rasmus, du är bara löjlig” flikar Hannah in och ser lite småsur ut, hon vet att det funkar.

”Hannah sluta vara så uppkäftig” säger Rasmus, som inte längre tittar på mig. ”Ser du inte hur patetisk hon är? Hon vågar ju inte ens vara Lucia, det är fan en ära!”

”Men hon kanske inte vill ha den äran att vara Lucia? Kan du inte fatta det?” fräser Hannah tillbaka.

Jag sitter och tittar på när de tjafsar om mig. Som om jag inte vore där. Jag kanske inte ens är där? Jag kanske sitter och tittar på TV och två personer som är väldigt lika Hannah och Rasmus sitter och diskuterar vilt med varandra?

Jag passar på att lämna matsalen innan det blir allt för våldsamt.

 

Resten av skoldagen spenderar jag hemma i min mjuka säng under duntäcket. Det är såhär mina dagar ser ut. Precis likadana allihop, mitt liv är helt onödigt och tråkigt. Fast, det är ju inte varje dag man väljs till Lucia framför skolans sötaste tjej med hår som en ängel. Det måste ha blivit något fel, alla vet ju att Birgitta inte kan läsa så bra.

Eller?

Kanske borde jag ta mig ur mitt skal och vara Lucia i alla fall. Äntligen få visa alla att jag inte är någon mes. Då kanske det äntligen blir tyst på dem. Dessutom kommer jag slippa en massa tråkiga lektioner, och lucian står väl bara där? Det kan väl inte vara så fruktansvärt svårt.

Jag hör hur mamma vrider om nyckeln i låset och klampar in. Hon hostar ett par gånger, och sedan lite till. Det är en sådan där jobbig hosta som man inte kan hosta bort, för då hostar man bara ännu mer.

”Alice, kom ner och hjälp mig är du snäll” ropar hon och jag förstår att hon menar att jag ska packa upp maten. ”Vi får besök ikväll!”

Jag sätter mig sakta upp i sängen. Besök? Vem skulle vilja besöka oss? Mamma har inga väninnor och jag har bara Hannah, som fortfarande är i skolan. Vem kan det då vara?

”Alice? Du kan väl i alla fall svara?” ropar mamma otåligt.

”Jag kommer.”

På golvet står det tre kassar med mat, fulla av färger och grönsaker. Jag stirrar på dem någon sekund, det här är inte som vanligt. Vi brukar oftast äta gröt, någonting färdigt eller micromat. Det är inte så att vi är fattiga eller så, det är nog tvärt om. Mamma har bara inte orkat laga mat varje dag.

”Vem kommer på besök?” frågar jag medan jag bär in kassarna till köket. ”Vi har ju aldrig besök.”

”Nej jag vet” säger mamma lugnt och snyter sig. ”Därför tycker jag att vi behöver lite förändring! Det är ju alltid du och jag, så jag tänkte…”

”Kan du inte bara säga vem det är?” avbryter jag tvärt.

”En gammal arbetskompis, det var faktiskt hon som föreslog det. Trevligt va? Hon och hennes son Benjamin kommit hit och ungefär tre timmar, så vi måste snabba på.”

”Men jag orkar inte träffa några främlingar. Kan du inte berätta lite i förväg att folk ska komma hit och störa?”

”De kommer inte att störa” fnyser mamma och ser på mig med mörka ögon, sådär som hon alltid gör när hon är arg. Det ligger i släkten. ”Det kommer att bli trevligt, sluta vara så snäsig och hjälp till lite!”

Jag försöker låta bli att sucka.

 

Benjamin har klätt upp sig med kavaj och nystrukna byxor. Hans hår är näst intill svart, precis som mitt rufs som jag fortfarande låtit bli att borsta. Han står rakt och ler i hallen när jag kommer ner för att hälsa, för det är tydligen det man måste göra när man får besök.

”Benjamin” säger han och visar upp en rad av kritvita tänder.

Jag nickar och tar hans hand och han skakar den lätt.

”Du måste vara Alice” fortsätter han och jag nickar igen. ”Jag kunde inte ens föreställa mig att du skulle vara så vacker."

”Tack” säger jag utan att röra en min och släpper hans hand. ”Det samma.”

Han ler igen och gör samma procedur med mamma.

”Sådär!” säger mamma och ler som en galning. ”Vill ni ha någonting att dricka? Kom med mig.”

Arbetskompisen, som presenterade sig som Marie, följer efter mamma ut i köket. Men Benjamin står kvar. Han vänder sig om och tittar på mig.

”Tänker du visa mig runt eller?” säger han artigt.

”Ehm, visst.”

 

”Vårt hur är typ jättegammalt” förklarar jag. ”Det är hundra år gammalt tror jag, bara att man har fått renovera vattenledningarna och elektriciteten.”

”Oj, det är ju verkligen häftigt” säger Benjamin med ärlig entusiasm. ”Jag har nog aldrig varit i ett sådant gammalt hur förut.”

Han ler lite och ser in i mina ögon med något mystiskt i blicken. Jag tittar snabbt bort, det är som att han ser igenom mig. In i mig, och jag vill inte visa honom mitt innersta jag.

”Alice, Benjamin! Det är middag nu, kommer ni ner?”

Utan att se på Benjamin går jag ner för trappan och ut i köket. Mamma står och ler belåtet vid bordet där Marie redan sitter och smuttar på ett stort vinglas.

”Eftersom att det är lite fest så får ni minderåriga också dricka lite vin idag” säger mamma stolt, som om hon hade gjort värsta uppoffringen för oss.

”Nej tack” säger jag och sätter mig ner. ”Du vet ju att jag inte dricker.”

”Men sluta med dina fasoner, det är ju bara trevligt!”

Hon häller upp till mig men eftersom att jag inte tänker dricka det så stirrar jag bara på det.

”Ni har ett väldigt vackert hus” säger Benjamin artigt och lägger upp en hög med sallad på sin tallrik. ”Alice visade mig runt.”

”Åh, jaså” säger mamma, precis lika artigt. ”Vad bra Alice.”

”Mmmm…” mumlar jag och petar på tomaterna. Usch.

De fortsätter sitt överdrivet artiga samtal som nästan övergår i falsk ton utan att jag lyssnar. I stället ser jag ut genom fönstret på vattenpölarna som bara växer sig större. Tänk om man snart kan simma till skolan? Det skulle se riktigt fånigt ut.

Vi har en uppgift på svenskan att skriva en novell, och någonting i novellen ska ha med Lucia att göra. Alla som orkar får läsa igenom och ge så mycket kritik ni vill, skulle bli väldigt glad. :D Tänk på att det är mitt allra, allra första utkast, så det är nog inte det bästa som finns. Dvs fel här och var.

MÅSTE FRÅGA:
♥ Ska jag skriva i nutid eller dåtid?
♥ Kommer man bra in i historien?
♥ Blir du intresserad och vill läsa mer?

~~~

Det regnade. Precis som det gjort alla andra mornar som jag hade dragit upp rullgardinen och tittat upp på himlen. Det vräkte ner, som om någon hade lyft upp Stilla havet och sedan släppt det över oss. Precis så var det.
Jag suckade och släppte ner rullgardinen. Den borde inte få öppnas igen, jag orkade inte se regnet mer. Brukar det inte snöa vackert i december?
Det var en helt vanlig onsdag och allting var precis som vanligt. Mitt långa, mörkbruna hår som räckte en bit under bröstkorgen var fettigt. Så jag duschade. Precis som varje dag. Jag lät det varma vattnet rinna över mig i nästan en timme, då jag hopade ut ur duschen och torkade mig sakta.
”Alice!” ropade mamma från nedervåningen. ”Jag går nu, det finns gröt på spisen. Ät det, snälla, det är bra för dig! Du måste…”
”Jaja, mamma! Du behöver inte tjata!”
”Puss!”
Jag hörde dörren slå igen och tystnaden spred sig.
Allting var precis som vanligt.
 

Jag bodde ensam med min mamma i en stor villa. Pappa dog när jag var liten, så jag minns inte mycket av honom. Men någonting jag minns från min barndom var att det fanns snö. Massor av snö, överallt. Man kunde drunkna i snö!
Nu fanns det bara stora vattenpölar att drunkna i, i stället.
Skolan tornade upp sig framför mig och jag visste att jag var sen. Men jag orkade inte röra på benen snabbare. Kanske var det för att jag inte åt den där gröten. Eller ja, det är klart att det är. Men jag kunde bara inte. Varje morgon lägger jag ut min gröt i en matskål i trädgården på baksidan av vårt hus. Mamma säger att det är dumt och onödigt, att jag borde äta upp det själv. Men jag vet att det finns andra som behöver gröten bättre, och nästa morgon är ju gröten borta. Så jag vet att jag har rätt. 

När jag stigit in genom skolporten så kom Hannah rusandes mot mig. Hennes långa blonda hår flög åt alla håll och hennes leende bländade mig nästan. Hon var min totala motsats. Hon var så ljus, glad och social medan jag klassades som en mentalsjuk galning. På ett ungefär.
”Alice!” pep hon när hon kommit fram till mig, en aning andfådd. ”Jag tvingar dig att vara med i Luciatåget på fredag, alltså det kommer bli såååå fint!”
”Men jag har ju redan sagt nej” muttrade jag och gick förbi henne mot mitt skåp.
”Men Alice, skärp dig. Du sjunger jättefint.”
”Hannah” sa jag och vände mig mot henne. ”Det handlar inte om det, jag vill bara inte skämma ut mig inför hela skolan.”
”Det kommer du inte, jag lovar dig en plats längst bak. Lovar, snälla?”
Jag suckade och tittade upp i det höga taket.
”Snälla Alice, du kan väl i alla fall följa med på träningen? Du slipper ju matten.”
Hon såg på mig med sina stora, ljusblåa ögon och blinkade lite. Sådär oemotståndligt söt. Fast å andra sidan, det där om att slippa matten lät ju väldigt frestande…
”Okej då, men jag lovar inte att jag kommer stanna kvar tills på fredag.”

Alla var rätt lama på Luciaträningen när musikläraren Birgitta pratade på om säkerhet och hur allt skulle gå till. Bara Hannah och några till såg exalterade ut. Fast jag visste ju att Hannah var överlycklig för detta. Hon älskade att stå i mitten, och i år så hade det ryktats om att hon skulle få vara Lucia.
Efter en timmes sjungande och pratande var det äntligen slut. Jag började gå mot utgången för att komma därifrån så fort som möjligt, men då ropade Birgitta att hon hade glömt berätta vem som blir årets Lucia. Alla tjejer rusade tillbaka och ställde sig som en klump vid Birgitta med frågande blickar.
Jag stod kvar i dörröppningen och väntade på Hannah som stod längst fram med det största leendet.
”Det var väldigt mycket röster i år” började Birgitta sakta. ”Jag tror att vi har slagit rekord.”
”Men kom till saken, vi har inte hela rasten på oss” sa Irma, en lång tjej med kort, mörkblont hår.
”Jo, årets Lucia är… Alice! Grattis Alice!”
Jag ryckte till av att höra mitt namn och alla började titta efter mig.
”Alice?” sa Birgitta och tittade ut över havet av besvikna tjejer som inte blev Lucia i år heller. ”Var är hon? Gick hon?”
”Nej, där är hon!”
Någon pekar på mig och jag tvingar mina ben att gå, men de har frusit fast. Mitt ansikte blir varmt när allas blickar riktas mot mig.
”Men jag tänker inte vara någon jävla Lucia” sa jag snabbt, nästan så att man inte förstod någonting. ”Jag vill inte
ens vara med i tåget!”
Hannah såg på mig med fientliga ögon. Jag visste att det här var hennes högsta önskan just nu och att jag tagit det ifrån henne. Hon såg ut att vilja döda mig.
”Hannah vill vara Lucia, hon har ju långt, blont hår. Precis som det ska vara!” sa jag och pekade på Hannah som tittade ner i golvet. ”Hon har tjatat om det i flera veckor, jag vill inte ens vara här.”

När jag cyklar till skolan cyklar jag förbi fyra stora ekar. För varje dag blir de gulare och gulare, med färre och färre löv. Och det går väldigt fort också.
Jag vill inte att det ska gå fort, jag vill hinna stanna och njuta lite innan allting bara flyter vidare och blir historia. Det känns lite som att allting går för fort just nu. Temadagarna började i onsdags och det känns fortfarande som onsdag. Men det är det inte, det är faktiskt fredag. Igen. Och det kommer att bli det igen om en vecka.

Ibland vill man bara stanna tiden.

Du har under det senaste halvåret behandlat mig som skit och ändå har jag kommit tillbaka till dig, för att jag trodde att du kunde ändra dig och aldrig skulle göra om samma sak. Ändå har du fortsatt med att svika mig om och om igen och jag är sjukt trött på det, sjukt trött på att vara beroende av dig och vad du tänker säga till mig från dag till dag.

Det är slut på det nu. Trodde att vi kanske skulle kunna ha någonting igen men du verkar inte fatta det, eller så vill du inte. Jag vet inte vad det är med dig, men jag är skittrött på det i alla fall.

Du sa att jag inte är något kärleksproblem, men du är ett. Du är mitt. Eller nej, du VAR mitt, för i fredags tog jag hand om det och nu vill jag inte ha med dig att göra, förstår du? Jag vet att jag förtjänar någon som verkligen bryr sig om mig, och det gör du uppenbarligen inte. Klarar mig väldigt bra utan dig, tack. Hejdå.

Jag orkar inte mer, och det säger jag med det här brevet. Det har varit det bästa och det sämsta som hänt mig, men ingenting varar för alltid. Därför är det slut nu.