Hejhej. Direkt efter att jag la upp första delen av novellen jag skriver så började jag ändra den. Har svårt för att skriva i dåtid och därför ändrade jag allting till nutid och la till och tog bort onödiga saker. Läs gärna igenom. :D

KOMMENTERA GÄRNA OCH GE HUR MYCKET KRITIK NI VILL.
Helst konstruktiv då.

Den handlar om Alice och om hur hon blir Lucia. Alla som vet historien om Lucia kommer känna igen sig lite, för det finns många likheter. Scary. Annars kan ni ju alltid googla på det. c:

~~~

Det Det regnar. Precis som det har gjort alla andra morgnar som jag har dragit upp rullgardinen och tittat upp på himlen. Det vräker ner, som om någon har lyft upp Stilla havet och sedan släppt det över oss. Precis så är det.
Jag suckar och drar ner rullgardinen igen. Den borde inte få öppnas mer, jag orkar inte se regnet ännu en rutten morgon. Brukar det inte snöa vackert i december?
Det är en helt vanlig onsdag och allting är precis som vanligt. Mitt långa, mörkbruna hår som räcker en bit under bröstkorgen är fettigt och tovigt så jag släpar mig in i badrummet. Stora, mörka ögon ser tillbaka på mig under håret som lagt sig över halva ansiktet. Mörka ringar har jag under ögonen. Det verkligen skiner om mig, trött och eländig.
Jag hoppar in i duschen och tvålar in hela kroppen säkert tretton gånger. Precis som jag gör varje dag. När jag kommer ut ur duschen torkar jag mig sakta och noggrant och struntar i att borsta håret som kanske är ännu rufsigare nu än innan.
”Alice!” hör jag mammas röst ropa från nedervåningen. ”Jag går nu, det finns gröt på spisen. Ät det, snälla, det är bra för dig! Du måste…”
”Jaja, mamma! Du behöver inte tjata!” ropar jag tillbaka.
”Puss!”
Samma gamla vanliga konversation tar slut och jag hör dörren slå igen. Åter igen så ligger tystnaden som en mörk slöja över huset.
Allting är precis som vanligt. 

Jag bor ensam med min mamma i en stor villa på en liten gata som heter Vintergatan, finurligt värre eftersom att det inte har fallit en enda snöflinga på den här gatan på några år. Pappa dog när jag var liten, så jag minns inte speciellt mycket av honom. Men någonting jag minns från min barndom var att vår tomt var täckt av snö och vi byggde snögrottor och snögubbar. Det var tider det. Nu finns det bara regn och det blir inte många snögubbar av det.
Den stora, gamla skolbyggnaden tornar upp sig framför mig som ett slott. Jag vet att jag är sen utan att ens behöva titta på den gigantiska klockan som långsamt tickar på som varenda morgon. Men mina ben har bara en hastighet, tråkigt nog är hastigheten väldigt låg.
Kanske är det för att jag inte åt den där gröten. Eller ja, det är klart att det är. Men jag kunde bara inte. Varje morgon lägger jag ut min gröt i en matskål i trädgården på baksidan av vårt hus. Mamma säger att det är dumt och onödigt, att jag borde sluta bete mig som ett barn och äta upp det själv. Men jag vet att det finns andra som behöver gröten bättre, och nästa morgon är ju gröten borta. Så jag vet att jag har rätt. 

Innan jag ens har kommit innan för skolporten så kommer Hannah rusandes mot mig. Hennes långa blonda hår flyger åt alla håll och hennes leende är nära på att blända mig. Hon är min enda vän och totala motsats. Hon är så ljus, glad och social medan jag klassas som en mentalsjuk galning. På ett ungefär.
”Alice!” piper hon när hon kommit fram till mig, en aning andfådd. ”Jag tvingar dig att vara med i Luciatåget på fredag, alltså det kommer bli såååå fint!”
”Men jag har ju redan sagt nej” muttrar jag och går förbi henne mot mitt skåp.
”Men Alice, skärp dig. Du sjunger jättefint.”
”Hannah” säger jag och vänder mig mot henne. ”Det handlar inte om det, jag vill bara inte skämma ut mig inför hela skolan.”
”Det kommer du inte, jag lovar dig en plats längst bak. Lovar, snälla?”
Jag suckar och tittar upp i det höga stentaket.
”Snälla Alice, du kan väl i alla fall följa med på träningen? Du slipper ju matten.”
Hon tittar på mig med sina stora, ljusblåa ögon och blinkar lite. Sådär oemotståndligt söt som bara Hannah kan vara. Fast å andra sidan, det där om att slippa matten låter ju väldigt frestande…
”Okej då, men jag lovar inte att jag kommer stanna kvar tills på fredag.”

Jag känner hur mina ben näst intill ger upp under mig när vi har stått och sjungit i närmare en timme. Man har ju hört att luciaträningar är rätt långtråkiga eftersom att det mest innehåller sång och stå rakt på led utan att elda någon annans hår.
”Det är klart för idag!” säger musikläraren Birgitta hurtigt och ler lite snett mot oss. ”Ni är så himla duktiga flickor och de få pojkar som vågar komma hit. Ni är riktigt modiga tycker jag. Verkligen!”
Alla ser trötta ut förutom Hannah och tre till som helt överexalterade över detta evenemang. Fast jag vet ju sedan innan att Hannah är överlycklig över Lucia. Hon älskar uppmärksamhet och att stå i mitten, och i år så har det ryktats om att hon kommer att bli Lucia.
Jag börjar gå mot utgången för att komma därifrån så fort som möjligt. Jag slapp matten men inte var det speciellt mycket roligare. Hannah ler mot mig och tar sin svarta lackväska och börjar gå mot mig.
”Nej, vänta, jag glömde berätta vem som blir årets Lucia!” säger Birgitta hastigt och börjar bläddra bland en massa papper på pianot. ”Jag har det här någonstans…”
Alla tjejer rusar fram till henne med förväntan i ögonen medan killarna lunkar iväg bortåt i korridoren. Jag står kvar i dörröppningen och väntar på Hannah som står längst fram med det största leendet.
”Vi har fått in väldigt mycket röster i år” börjar Birgitta sakta. ”Jag tror faktiskt att vi har slagit rekord.”
”Men kom till saken, vi har inte hela rasten på oss” säger Irma irriterat, en lång tjej med kort, mörkblont hår.
”Jo, årets Lucia är…” Birgitta ser in i allas ögon för att skapa något slags spännande moment. Jag gäspar. ”Alice! Grattis Alice!”
Jag rycker till av att höra mitt namn och alla börjar leta efter mig med blickarna.
”Alice?” frågar Birgitta och tittar ut över havet av besvikna tjejer som inte har blivit Lucia i år heller. ”Var är hon? Gick hon?”
”Nej, där är hon!”
Någon pekar på mig och jag tvingar mina ben att gå, men de har frusit fast. Mitt ansikte blir varmt när allas blickar riktas mot mig.
”Men jag tänker inte vara någon jävla Lucia” snäser jag fort, nästan så att man inte förstod någonting. ”Jag vill inte ens vara med i tåget!”
Hannah ser besviket på mig som om det är mitt fel att hon inte blivit vald. Som om jag hade ryckt hennes lilla förhoppningsbubbla ur händerna på henne, poff sa det bara.
”Hannah vill vara Lucia, hon har ju långt, blont hår. Precis som det ska vara!” fortsätter jag och pekar på Hannah som tittar ner i golvet. ”Hon har tjatat om det i flera veckor, jag vill inte ens vara här.”
Och med de orden vänder jag på klacken och lämnar musiksalen.

”Alice, lyssna. Jag är inte arg. Bara lite besviken, du vet, jag ville verkligen. Men nu är det du, fattar du? Det är ju också bra, för vi är ju kompisar, och…”

”Hannah” suckar jag och petar på de gula potatisarna som är mer av en grön, otrevlig nyans. ”Jag tänker inte vara Lucia, det är ju du som ska vara det. Ingen diskussion.”

”Men kom igen, sluta vara så mesig!” tjatar hon och rycker lite i min tröjärm.

Jag tittar surt på henne.

”Asså nej, låt det vara.”

Hon ser snopen ut och försöker i stället fånga ärtor med sin gaffel. Då kommer en kille från Ekonomitrean och sätter sig vid vårt bord. En bit bort står hans bihang, så jag förstår att han kommer driva med mig.

”Grattis Alice, du är ju fan Lucia. Det är ju coolt, ditt namn låter ju nästan som Lucia!”

Han flinar och tittar på sina kompisar för respons.

”Tack, men jag tänker inte vara det” säger jag tvärt och börjar samla ihop resterna från min lunch i ena kanten på tallriken.

”Inte? Vem blir inte bättre än du att stå där framme och sjunga fåniga sånger?” säger han och söker återigen likadana flin hos sina fega kompisar.

”Men lägg ner Rasmus, du är bara löjlig” flikar Hannah in och ser lite småsur ut, hon vet att det funkar.

”Hannah sluta vara så uppkäftig” säger Rasmus, som inte längre tittar på mig. ”Ser du inte hur patetisk hon är? Hon vågar ju inte ens vara Lucia, det är fan en ära!”

”Men hon kanske inte vill ha den äran att vara Lucia? Kan du inte fatta det?” fräser Hannah tillbaka.

Jag sitter och tittar på när de tjafsar om mig. Som om jag inte vore där. Jag kanske inte ens är där? Jag kanske sitter och tittar på TV och två personer som är väldigt lika Hannah och Rasmus sitter och diskuterar vilt med varandra?

Jag passar på att lämna matsalen innan det blir allt för våldsamt.

 

Resten av skoldagen spenderar jag hemma i min mjuka säng under duntäcket. Det är såhär mina dagar ser ut. Precis likadana allihop, mitt liv är helt onödigt och tråkigt. Fast, det är ju inte varje dag man väljs till Lucia framför skolans sötaste tjej med hår som en ängel. Det måste ha blivit något fel, alla vet ju att Birgitta inte kan läsa så bra.

Eller?

Kanske borde jag ta mig ur mitt skal och vara Lucia i alla fall. Äntligen få visa alla att jag inte är någon mes. Då kanske det äntligen blir tyst på dem. Dessutom kommer jag slippa en massa tråkiga lektioner, och lucian står väl bara där? Det kan väl inte vara så fruktansvärt svårt.

Jag hör hur mamma vrider om nyckeln i låset och klampar in. Hon hostar ett par gånger, och sedan lite till. Det är en sådan där jobbig hosta som man inte kan hosta bort, för då hostar man bara ännu mer.

”Alice, kom ner och hjälp mig är du snäll” ropar hon och jag förstår att hon menar att jag ska packa upp maten. ”Vi får besök ikväll!”

Jag sätter mig sakta upp i sängen. Besök? Vem skulle vilja besöka oss? Mamma har inga väninnor och jag har bara Hannah, som fortfarande är i skolan. Vem kan det då vara?

”Alice? Du kan väl i alla fall svara?” ropar mamma otåligt.

”Jag kommer.”

På golvet står det tre kassar med mat, fulla av färger och grönsaker. Jag stirrar på dem någon sekund, det här är inte som vanligt. Vi brukar oftast äta gröt, någonting färdigt eller micromat. Det är inte så att vi är fattiga eller så, det är nog tvärt om. Mamma har bara inte orkat laga mat varje dag.

”Vem kommer på besök?” frågar jag medan jag bär in kassarna till köket. ”Vi har ju aldrig besök.”

”Nej jag vet” säger mamma lugnt och snyter sig. ”Därför tycker jag att vi behöver lite förändring! Det är ju alltid du och jag, så jag tänkte…”

”Kan du inte bara säga vem det är?” avbryter jag tvärt.

”En gammal arbetskompis, det var faktiskt hon som föreslog det. Trevligt va? Hon och hennes son Benjamin kommit hit och ungefär tre timmar, så vi måste snabba på.”

”Men jag orkar inte träffa några främlingar. Kan du inte berätta lite i förväg att folk ska komma hit och störa?”

”De kommer inte att störa” fnyser mamma och ser på mig med mörka ögon, sådär som hon alltid gör när hon är arg. Det ligger i släkten. ”Det kommer att bli trevligt, sluta vara så snäsig och hjälp till lite!”

Jag försöker låta bli att sucka.

 

Benjamin har klätt upp sig med kavaj och nystrukna byxor. Hans hår är näst intill svart, precis som mitt rufs som jag fortfarande låtit bli att borsta. Han står rakt och ler i hallen när jag kommer ner för att hälsa, för det är tydligen det man måste göra när man får besök.

”Benjamin” säger han och visar upp en rad av kritvita tänder.

Jag nickar och tar hans hand och han skakar den lätt.

”Du måste vara Alice” fortsätter han och jag nickar igen. ”Jag kunde inte ens föreställa mig att du skulle vara så vacker."

”Tack” säger jag utan att röra en min och släpper hans hand. ”Det samma.”

Han ler igen och gör samma procedur med mamma.

”Sådär!” säger mamma och ler som en galning. ”Vill ni ha någonting att dricka? Kom med mig.”

Arbetskompisen, som presenterade sig som Marie, följer efter mamma ut i köket. Men Benjamin står kvar. Han vänder sig om och tittar på mig.

”Tänker du visa mig runt eller?” säger han artigt.

”Ehm, visst.”

 

”Vårt hur är typ jättegammalt” förklarar jag. ”Det är hundra år gammalt tror jag, bara att man har fått renovera vattenledningarna och elektriciteten.”

”Oj, det är ju verkligen häftigt” säger Benjamin med ärlig entusiasm. ”Jag har nog aldrig varit i ett sådant gammalt hur förut.”

Han ler lite och ser in i mina ögon med något mystiskt i blicken. Jag tittar snabbt bort, det är som att han ser igenom mig. In i mig, och jag vill inte visa honom mitt innersta jag.

”Alice, Benjamin! Det är middag nu, kommer ni ner?”

Utan att se på Benjamin går jag ner för trappan och ut i köket. Mamma står och ler belåtet vid bordet där Marie redan sitter och smuttar på ett stort vinglas.

”Eftersom att det är lite fest så får ni minderåriga också dricka lite vin idag” säger mamma stolt, som om hon hade gjort värsta uppoffringen för oss.

”Nej tack” säger jag och sätter mig ner. ”Du vet ju att jag inte dricker.”

”Men sluta med dina fasoner, det är ju bara trevligt!”

Hon häller upp till mig men eftersom att jag inte tänker dricka det så stirrar jag bara på det.

”Ni har ett väldigt vackert hus” säger Benjamin artigt och lägger upp en hög med sallad på sin tallrik. ”Alice visade mig runt.”

”Åh, jaså” säger mamma, precis lika artigt. ”Vad bra Alice.”

”Mmmm…” mumlar jag och petar på tomaterna. Usch.

De fortsätter sitt överdrivet artiga samtal som nästan övergår i falsk ton utan att jag lyssnar. I stället ser jag ut genom fönstret på vattenpölarna som bara växer sig större. Tänk om man snart kan simma till skolan? Det skulle se riktigt fånigt ut.