Efter suddiga bilder, konstiga filmer, grymt mycket hoppande och en himla massa sjungande var jag dödstrött och hade ont överallt.
Men jag var lyckligast.
Gud! Hur kan någonting göra en så sjukt glad? Jag visste vad som skulle hända. Jag visste vilka låtar de skulle spela. Jag visste att de skulle komma tillbaka, de kunde bara inte gå sin väg sådär. Jag visste att fåglarna skulle dala ner över publiken. Jag visste det, ändå blev jag så förvånad och överraskad ocg framförallt lycklig över det. Att de stod på scenen, att Jocke verkligen menade att han älskar oss. Och att jag verkligen älskar honom och Martin, Sami och Markus. Väldigt mycket dessutom.

Så mycket att jag inte kunde sova. Vi satt uppe till fyra och vecklade ut alla små, röda fåglar vi fångat. Bara för att. Vi ville, vi orkade. Batteriet i kroppen var slut med vi fortsatte köra på av lycka.

Vet inte vad jag ska säga. M var vackrast. Jag blev så glad när de kom ut på scenen igen och Jocke pratade. Jag fick det på film, så jävla kass kvalité men huvudsaken är att man mnns det - och detta tänker jag aldrig glömma. Och avslutningen, ja. Jag bara väntade på fåglarna, sträckte upp händerna mot den molnfria himlen och njöt och insåg att jag aldrig ville gå därifrån och lämna allt. Jag ville stå kvar, spola tillbaka och spela upp allting om och om igen. På repeat.

"Är det några som har vita hattar? Jag kan räkna till tjugofem stycken. Om det varit 1938 hade alla haft hatt."

D e t t a  s k a  g ö r a s  i g e n.