Vi har en uppgift på svenskan att skriva en novell, och någonting i novellen ska ha med Lucia att göra. Alla som orkar får läsa igenom och ge så mycket kritik ni vill, skulle bli väldigt glad. :D Tänk på att det är mitt allra, allra första utkast, så det är nog inte det bästa som finns. Dvs fel här och var.

MÅSTE FRÅGA:
♥ Ska jag skriva i nutid eller dåtid?
♥ Kommer man bra in i historien?
♥ Blir du intresserad och vill läsa mer?

~~~

Det regnade. Precis som det gjort alla andra mornar som jag hade dragit upp rullgardinen och tittat upp på himlen. Det vräkte ner, som om någon hade lyft upp Stilla havet och sedan släppt det över oss. Precis så var det.
Jag suckade och släppte ner rullgardinen. Den borde inte få öppnas igen, jag orkade inte se regnet mer. Brukar det inte snöa vackert i december?
Det var en helt vanlig onsdag och allting var precis som vanligt. Mitt långa, mörkbruna hår som räckte en bit under bröstkorgen var fettigt. Så jag duschade. Precis som varje dag. Jag lät det varma vattnet rinna över mig i nästan en timme, då jag hopade ut ur duschen och torkade mig sakta.
”Alice!” ropade mamma från nedervåningen. ”Jag går nu, det finns gröt på spisen. Ät det, snälla, det är bra för dig! Du måste…”
”Jaja, mamma! Du behöver inte tjata!”
”Puss!”
Jag hörde dörren slå igen och tystnaden spred sig.
Allting var precis som vanligt.
 

Jag bodde ensam med min mamma i en stor villa. Pappa dog när jag var liten, så jag minns inte mycket av honom. Men någonting jag minns från min barndom var att det fanns snö. Massor av snö, överallt. Man kunde drunkna i snö!
Nu fanns det bara stora vattenpölar att drunkna i, i stället.
Skolan tornade upp sig framför mig och jag visste att jag var sen. Men jag orkade inte röra på benen snabbare. Kanske var det för att jag inte åt den där gröten. Eller ja, det är klart att det är. Men jag kunde bara inte. Varje morgon lägger jag ut min gröt i en matskål i trädgården på baksidan av vårt hus. Mamma säger att det är dumt och onödigt, att jag borde äta upp det själv. Men jag vet att det finns andra som behöver gröten bättre, och nästa morgon är ju gröten borta. Så jag vet att jag har rätt. 

När jag stigit in genom skolporten så kom Hannah rusandes mot mig. Hennes långa blonda hår flög åt alla håll och hennes leende bländade mig nästan. Hon var min totala motsats. Hon var så ljus, glad och social medan jag klassades som en mentalsjuk galning. På ett ungefär.
”Alice!” pep hon när hon kommit fram till mig, en aning andfådd. ”Jag tvingar dig att vara med i Luciatåget på fredag, alltså det kommer bli såååå fint!”
”Men jag har ju redan sagt nej” muttrade jag och gick förbi henne mot mitt skåp.
”Men Alice, skärp dig. Du sjunger jättefint.”
”Hannah” sa jag och vände mig mot henne. ”Det handlar inte om det, jag vill bara inte skämma ut mig inför hela skolan.”
”Det kommer du inte, jag lovar dig en plats längst bak. Lovar, snälla?”
Jag suckade och tittade upp i det höga taket.
”Snälla Alice, du kan väl i alla fall följa med på träningen? Du slipper ju matten.”
Hon såg på mig med sina stora, ljusblåa ögon och blinkade lite. Sådär oemotståndligt söt. Fast å andra sidan, det där om att slippa matten lät ju väldigt frestande…
”Okej då, men jag lovar inte att jag kommer stanna kvar tills på fredag.”

Alla var rätt lama på Luciaträningen när musikläraren Birgitta pratade på om säkerhet och hur allt skulle gå till. Bara Hannah och några till såg exalterade ut. Fast jag visste ju att Hannah var överlycklig för detta. Hon älskade att stå i mitten, och i år så hade det ryktats om att hon skulle få vara Lucia.
Efter en timmes sjungande och pratande var det äntligen slut. Jag började gå mot utgången för att komma därifrån så fort som möjligt, men då ropade Birgitta att hon hade glömt berätta vem som blir årets Lucia. Alla tjejer rusade tillbaka och ställde sig som en klump vid Birgitta med frågande blickar.
Jag stod kvar i dörröppningen och väntade på Hannah som stod längst fram med det största leendet.
”Det var väldigt mycket röster i år” började Birgitta sakta. ”Jag tror att vi har slagit rekord.”
”Men kom till saken, vi har inte hela rasten på oss” sa Irma, en lång tjej med kort, mörkblont hår.
”Jo, årets Lucia är… Alice! Grattis Alice!”
Jag ryckte till av att höra mitt namn och alla började titta efter mig.
”Alice?” sa Birgitta och tittade ut över havet av besvikna tjejer som inte blev Lucia i år heller. ”Var är hon? Gick hon?”
”Nej, där är hon!”
Någon pekar på mig och jag tvingar mina ben att gå, men de har frusit fast. Mitt ansikte blir varmt när allas blickar riktas mot mig.
”Men jag tänker inte vara någon jävla Lucia” sa jag snabbt, nästan så att man inte förstod någonting. ”Jag vill inte
ens vara med i tåget!”
Hannah såg på mig med fientliga ögon. Jag visste att det här var hennes högsta önskan just nu och att jag tagit det ifrån henne. Hon såg ut att vilja döda mig.
”Hannah vill vara Lucia, hon har ju långt, blont hår. Precis som det ska vara!” sa jag och pekade på Hannah som tittade ner i golvet. ”Hon har tjatat om det i flera veckor, jag vill inte ens vara här.”