Fan vad jag stör mig på mig själv. Jag måste sluta upp med att vara så efterbliven.
Varje dag går jag och hittar på historier om mig själv. Som en liten berättelse eller en novell, om mig. Så egocentriskt det låter, men ja.
Det är oftast när jag går någonstans. Som på morgonen påväg till bussen. Då börjar tänka på någon, och då blir den personen en del av min lilla saga. Det börjar liksom alltid med att jag går där som vanligt, och sedan kommer den här personen in i bilden.
Då gör personen någonting. Ger mig något, säger något. Och då känns det som att det är på riktigt, så jag går och drömmer lite lyckligt i några minuter. Sen inser jag att allting bara var påhitt och då blir jag jättebesviken.
För jag vet ju att det aldrig kommer hända.

Alltså va, skärp dig Jasmine.