J a g  v i l l  v a r a  k ä r.
Jag tror att jag har himla svårt att bli kär. Jag är rädd för att bli kär, men man kan ju inte vara rädd för kärleken. Det går ju inte. Det får man inte. Är man rädd för sånt får man ju aldrig uppleva någonting.
Ibland kan jag se någon och tänka "Oj, vad snygg. Tänk att vara tillsammans med honom", typ. Men mer blir det inte. Jag vågar ingenting. Och det enda jag tänker är att ingen tänker så om mig tillbaka.
Jag tror nästan att jag bara kan bli kär, eller i alla fall våga bli kär, om någon annan visar att den gillar mig. Annars blir jag skitnervös. Och det är ju ingen som vill gå fram och bara, hej jag gillar dig!

Jag har verkligen dåliga tankar om mig själv. Måste vara säker på saker innan jag vågar agera. Alla lärare har i alla år sagt att jag måste räcka upp handen mera.  V å g a  g i s s a,  v å g a  f ö r s ö  k a,  v å g a  s v a r a  f e l. Jag klarar inte av det. Vet jag inte att jag har helt rätt så gör jag hellre ingenting.
Känner hela tiden att jag kommer vara ensam hela livet eller nåt.

Jag vill vara kär och ha någon som är kär tillbaka. Och ha någon att mysa med nu när hösten kommer. Någon som smsar mig varje morgon och frågar hur det är. Någon som ringer mig för att höra min röst.
Lär väl aldrig hända.

Hejdå.